Read Runeberg

Romaner 4. Sonen af Söder och Nord. Del 1

Originalsida 282
Originalsida 282
Originalsida 282
Originalsida 283
282–283

Sida 282

»Ni är den besynnerligaste karl jag någonsin sett,» anmärkte kammarjungfrun.

»Hvarför det?»

Kammarjungfrun visste icke hvad hon skulle svara, eller hvaruti det besynnerligaste egentligen låg; men hvad hon säkert visste, det var att den unge mannen var den vackraste karl hon någonsin sett, hvilken omständighet också Cambon hade att tacka för det hon så artigt bad honom dröja i tamburen, medan hon skyndade in för att anmäla honom och, såsom hon försäkrat, använda hela sitt inflytande för att skaffa honom inträde hos ett fruntimmer, som icke en gång mottog markiser och hertigar före klockan tolf.

Armand Cambon hade tillbragt ungefär en halftimme i tamburen, när kammarjungfrun, ånyo synlig, bad honom' följa sig. Vår hjelte strök med handen upp håret ur pannan, i det han kastade en melankolisk blick på sin blus, hvilken han nödgats återtaga, emedan, som vi veta, hans enda helgdagklädning blifvit förstörd under språnget genom markisinnans trädgård och hans kassa icke tillåtit bonom att två dagar å rad hyra vackra kläder. Det är märkvärdigt nog att man i blomman af sin ålder, hvilken är så prydlig och skön i och för sig sjelf, mer tänker på sin klädsel än i ålderdomens dagar, då man kanske bättre kunde behöfva det.

Armand följde emellertid sin täcka vägviserska genom flere rikt möblerade rum, tilldess hon bad honom vänta i ett mindre förmak. Förmaket kunde äfven betraktas som ett slags atelier, ty närmare fönstret reste sig en målar-ställning af mahogny med inlagd perlemor samt tillhörande palett, färger och penslar, hvilket allt röjde en herskarinna, som sysselsatte sig med målarkonsten. En hvit broderad duk, kastad öfver ställningen, dolde sjelfva konststycket. Kammarjungfrun försvann, och när hon ånyo återkom, följde hon bankirens brorsdotter, som med ett förtjusande leende inträdde i förmaket, klädd i ljusblå taftsklädning och med uppstruket hår, såsom modet var på den tiden. Armand kände sig alls icke förlägen vid hennes uppträdande. Det är endast brottslingen som blir förlägen i oskuldens närvaro, åtminstone i början eller tilldess han är säker på att icke vara genomskådad.

Källa: Project Runeberg ·