Sida 307
»Hörde ni ej, monsieur, att min onkel skulle läsa den högt?» frågade hon.
»Jag bjuder fåfängt till att lösa denna gåta,» sade hertigen; »hvad som högt kan uppläsas för mig bör äfven kunna läsas af mig sjelf... ett bref, skrifvet af min hand, måste uteslutande vara min egendom, skulle jag förmoda.»
»Ni misstager er, monsieur,» svarade Adelalde; »detta bref tillhör markisinnan d’Estelle . . . ehuru brefvet af en händelse och utan min egen förskyllan kommit i mina händer, har det likväl icke upphört att vara hennes egendom.»
Hertigen bet sig i läppen och teg. Hans blickar, liksom Adelaides, sökte bankirens ansigte, medan denne var sysselsatt med att studera biljettens innehåll, utan att uppläsa den.
Om det är ett bevis på en statsmans storhet att aldrig hvarken rodna eller blekna för något här i verlden, så rättfärdigade monsieur Géronniére för ingen del den goda tanke han i detta hänseende hyste om sig sjelf. Hvarken hertigen eller Adelaide hade ditintills kunnat föreställa sig, att bankirens merendels så betydelselösa ansigte skulle vara så färgrikt såsom det nu visade sig för dem. An voro hans kinder hvita som alabaster, än röda som ordensbåndet på morgonrocken, under det att läpparne voro blå och ring-larne kring ögonen gulgröna.
»Onkel behagar ej uppläsa hvad som är skrifvet?» frågade Adelaide, som icke syntes öfverraskad af den rika färgskiftningen på onkelns ansigte.
Med synbart skälfvande knän närmade sig bankiren hertigen och lemnade honom biljetten utan att säga ett enda ord.
Hertigen kastade sig öfver biljetten, som örnen öfver sitt rof, men Adelaide uppgaf ett ångestrop, när hon såg biljetten i hertigens hand, liksom fruktade hon att han skulle förstöra den.
Hertigen kastade en blick på innehållet. Det föreföll både bankiren och hans brorsdotter som om ett nattsvart moln utbredde sig öfver hertigens ansigte. Men molnet, blott ett ögonblickets barn, skingrade sig snart, och derefter syntes hertigen så lugn som om ingenting ovanligt förefallit.
Källa: Project Runeberg ·