Sida 46
»Ett förfluget ord är en uppblåst boll,» svarade Cambon, »och återstudsar alltid på den som kastat den.»
»Men ordet, en gång sagdt, måste straffas.»
»Hvem skall straffa honom?»
»Vil... Död åt aristokratenI»
»Hvem skall döda honom?»
»Vil... Död åt penningmenniskanl»
»Vi?» upprepade Cambon; »således alla. Tjugu döda en, femtio döda en, hundra döda en . . . men dessa tjugu, dessa femtio, dessa hundra äro icke julihjeltarnes landsmän.»
En ny fjäder var vidrörd. En ny tystnad följde. Tystnaden är icke alltid stormens förebud. De.n är ofta eftertankens början, väckande besinningen och friden.
»Men,» anmärkte, efter en stunds paus, en ny röst ur hopen, »men aristokraten vanhelgar genom sin närvaro Julikolonnen.»
Det är många röster som komma ur hopen, men alla dessa komma icke alltid från folket, ty det finnes personer som, ursprungligen icke tillhörande hvad man egentligen menar med folket, likväl icke underlåta att för enskilda intressens främjande uppkittla och uppreta det. Så t. ex. är det ingen hemlighet att bland ropen: »Ned med Lud-
vig Filip 1» hvilka under februaridagarna skallade på Paris’ gator, voro legitimisternas de vildaste, liksom, under juli-dagarne, orleanisterna hade brorslotten i ropen: »Ned med Carl XI»
»Ja, aristokraten vanhelgar Julikolonnen!» instämde hopen, ty ingen kan bestrida att ju icke hopen ganska lätt följer med.
»Nej, alla verldens aristokrater,» svarade Cambon, »om de också vore förenade på en enda punkt, förmå icke vanhedra Julikolonnen . . . den höjer sig öfver alla partier.»
»Men julihjeltarnes skuggor kunna icke tåla aristokraten,» invände en annan.
»Jo,» svarade Cambon, »det finnes ingen hämd på andra sidan grafven.»
I detsamma hördes en trumhvirfvel, och ett kompani nationalgarde ryckte fram ifrån Boulevard Beaumarchais inpå Bastiljplatsen. Polissergeanterna, som funnit sig för svaga att skingra den allt mer växande folkmassan, hade dragit försorg om truppens ditbeordrande; men numera var denna kraftåtgärd obehöflig, ty folket, antingen
Källa: Project Runeberg ·