Sida 74
i stället stöter nacken mot barens tak; hur hon, döfvad af stöten, sänker sig och slutligen försvinner, ögonblickligen försvinner, utan att någon kan säga när det skedde, eller hvart hon tog vägen, och man skulle tro henne hafva flytt genom någon hemlig öppning i buren, om ej en och annan blodig fjäder, som flyter fram ur lejonets nästan tillslutna gap, uppenbarade för oss hennes öde . . . Hvad säger du om en sådan syn?... Är det inte så att man skrattar munnen ur led åt ett sådant spektakel!»
Och jätten beledsagade dessa ord med ett gapskratt, så väldigt att de begge elefanterna, i hvilkas grannskap de begge männen i detsamma befunno sig, vände sina ofantliga huivud åt det håll, hvarifrån ljudet kom. Elefanterna hafva, liksom de öfriga djurslagen i Jardin des Plantes, sin särskilda lokal; men deras är naturligtvis en vida större byggnad med ett betydligt högre staket.
»God dag, far!» ropade Hvita Björnen till den större elefanten; »jag tror du växer mellan hvar gång jag ser dig... Men hvad har du för godt att säga i dag?»
Elefanten utsträckte till svar sin snabel genom pål-gallret.
»Alldeles detsamma som förr,» yttrade Plvita Björnen, »samma evinnerliga visa:
Bröd, bröd Till min död!
Och bara du får bröd, så ger du dig till tåls ... tål att man spärrar in dig, tål att man beskrattar dig ... för en bit bröd får man dig att knäfalla, för att på din rygg mottaga alla dessa dvärgar, som din blotta andedragt kunde blåsa omkull; för en bit bröd glömmer du dina fäders land, glömmer att du en gång varit fri, och denna glömska är den oförlåtligaste af alla. . . Hvad ser du i denna elefant, Armand lille? ... Jo, du ser folket, folket, folket! ... Så knäfall då, knäfall på alla fyra, ty af mig får du en kastanj, du stoa präktiga folk!»
Dervid lade han en kastanj i det trattformiga trynet på elefantens snabel, hvilken ögonblickligen förde gåfvan till den med halfalns långa betar försedda munnen.
»Men försök att lägga en sten i trynet,» sade Armand, »eller en kula af bly!»
Källa: Project Runeberg ·