Sida 73
»Inte sannt: ni skulle önska ha en sådan björn som jag i ert menageri?»
»En sådan björn? ... Ja visst, med vilkor att han åtminstone en gång i veckan gjorde så vackra konster som den ni tänker göra i dag.»
Hvita Björnen spratt till och fäste på djurvaktarens ansigte sina genomborrande ögon, liksom ville han tränga ända ned till djupet af dennes själ. Men som han troligtvis der icke upptäckte något annat än sin egen silfverdosa, så nickade han gladt åt djurvaktaren, hvarefter han tog Armand under armen och lemnade i sällskap med denne galleriet utanför rofdjurens matsalar.
»Hvad var det för ett vad ni talade om?» frågade Armand, när de bägge utkommit i trädgården.
»Vänta, du får väl se, Armand lille,» svarade Hvita Björnen förnöjsamt blinkande.
»Således en öfverraskning?»
»Ja visst... Hvad är roligare än öfverraskningar?»
»Och den lefvande gladan, som jag ej såg till?»
»Men som du kommer att se ... lita på det, Armand lille ... du kommer att se henne,» försäkrade Hvita Björnen, gnuggande sina ramar emot hvarandra.
»Ni väntar er mycket nöje af den lefvande gladan, käre Simon?»
»Måtte väl det. .. Föreställ dig gladan, också ett rof-djur med klor, hvilka, liksom lejonets, drypa af blod, när hon spänner dem i dufvan, den stackars arma oskyldiga vapenlösa dufvan, som ...»
Flvita Björnen tystnade tvärt. Armand såg på honom med yttersta förvåning. När hade han väl förut i denna röst af hälften åska hört så mjuka, så rörande toner? När hade han förut kring dessa ögon, som alltid uttryckte det mest brinnande hot, då de ej uttryckte den kallaste likgiltighet, upptäckt den röda bågen, som hvälfver sig till en väg för kommande tårar?
»Jo, du skulle se gladan,» återtog Flvita Björnen i sin vanliga tonart, »när hon inne i lejonburen fåfängt mödar sina vingar till flykt. . . hur hon flaxar från ena sidan till den andra, hur hon piskar jernstängerna med sina vingar, så att fjädrarne ryka om henne; hur hon, med lejonets gap alltid under sig och alltid färdigt att sluka henne, höjer sig, i tanken att hon har den fria himmelen öfver sig, men
Källa: Project Runeberg ·