Sida 72
»Jag har visserligen ännu icke köpt tobaken till pipan,» yttrade Hvita Björnen, »men är likväl viss om att få min lilla dosa med mig i grafven, så framt den ej behöfver säljas till begrafningskostnaderna.»
Hvita Björnen drog härvid fram en splitter ny snusdosa af silfver, som, ehuru af minsta slag, likväl var ganska vacker. Armand betraktade dosan med någon förvåning, ty aldrig förr hade han sett en dylik pjes i Hvita Björnens ramar, eller, ens kunnat föreställa sig att denne skulle lägga sig till en sådan lyxartikel. Djurens hofmästare värdigades älven flytta sina ögon från köttkorgen till ifrågavarande lilla pjes, och Armand tyckte att dessa ögon dervid fingo en mildare glans.
Man säger att ordet och tåren förmå mycket här i veriden, men hvad är väl deras förmåga mot metallens 1
»Nå, när skall saken afgöras?» frågade djurens hofmästare, återtagande sitt vanliga skaplynne, ty dosan hade sjunkit ned i Hvita Björnens ficka.
»I dag, om ni önskar,» svarade denne.
»Må ske i dag då,» yttrade den andre med ett leende.
En djurvaktare bör aldrig le. Detta leende har för mycket tycke med tigerns glada ifver, när han vädrar sitt rof. Armand vände sina ögon ovilkorligen från denne till vännen Simon. Afven dennes läppar öppnade sig för ett leende; men detta liknade tigerns tillfredsställelse, när han hunnit rofvet. Den senare synen var icke vackrare än den förra.
»När börjar kalaset?» frågade efter en stunds tystnad Armands följeslagare.
»På slaget tre, såsom vanligt,» svarade djurvaktaren.
»Och köttet lägges icke in i burarne förrän jag kommer?»
»Nej, icke före klockan tre, såsom sagdt är.»
»Blifva vi de ende som skola beundra storherrskapets goda matlust?»
»Vill icke förmoda det. . . plär alltid vara någon som intresserar sig för mina barn.»
»Men ingen som intresserar sig för fadern så mycket som jag.»
»Det är sannt... många ha bjudit mig på snus, men ingen på dosa.»
»Au revoirl»
»Tusenfaldt välkommen! . . . Ursäkta att jag ej följer till dörren!»
Källa: Project Runeberg ·