Sida 178
juveler, sköna Clary, men ni får behålla de bästa, era ögon, era undersköna, blixtrande ögon.»
Det är också det enda blixtrande som den stackars Clary nu har qvar. Allt det öfriga bar försvunnit i den ståtliges rymliga fickor.
Förtviflad vrider bon sina nakna bänder.
»Ni börjar för tidigt, sköna konstnär,» erinrar den ståtlige; »det är först när bon förlorar slöjan som sylfiden blir förtviflad ... Och hvilken slöja ni harl... En sylfid i svart sammet, det är oförlåtligt, det är följden af att lemna konsten för flärden... Stå derför beskedligt stilla, medan jag...»
»Men min Gud! Ni kan väl icke vilja beröfva mig...»
»Detta tunga svarta sammetssläp, som besvärar era rörelser?... Jo visst... Fria skola gracerna vara, och ve den som lägger bojor på dem 1... Min Gud, hvad ni har hårdt tilldraget!... Är det väl underligt, om ni vill qväfvas! ... Nå, ändtligen ... Lägg sammetsmanteln i vagnen, Peupin; nu är sylfiden fri, nu först... Ah, sådana gudomliga armar ni har!... Nu förstår jag, hur ni kunnat famna verlden!»
»Au diable! Jag hör buller på landsvägen,» ropar Peupin.
»Ljud af vagnshjul och hästfötter,» tillägger en basröst från vagnen.
»Raskt härifrån!» ropar den ståtlige och hoppar sjelf upp i vagnen. Peupin hoppar bakpå, och han med basrösten klänger upp på kuskbocken och fattar tömmarne.
Dansösen, hvit som ett nattens spöke och med det lösta håret vildt fladdrande kring blottade skuldror, flyr med framsträckta armar mot den trakt, hvarifrån bullret höres.
Ett fint duggregn strör framför sylfidens fötter sina himmelska, men anspråkslösa perlor.
»Sylfiden flyr!» ropar den ståtlige efter den ilande med klappande händer; »se hvilken ypperlig skola!» (Gnolande på melodien till Gitanan) »Trallallallallera, trallall allallera . . . Ah! Jag har sett mer än verlden: jag har sett hvad endast furstar och bankirer få skåda!...»
Källa: Project Runeberg ·