Sida 227
Tre år derefter stannade framför porten till samma bus ett annat åkdon, på hvilket, jemte flere olyckskamrater, samme Maximilian Robespierre satt.
Men den förre triumfatorn hade sina begge armar bakbundna, och i stället för eklöfskransen bar han den blodiga dnk, hvarmed man förbundit hans sårade hufvud för att kunna lägga det lefvande under guillotinen.
Folket, som, äfven denna gång jublande, förde honom till afrättsplatsen, lät åkdonet dröja en stund vid porteD, troligtvis för att låta den förre afguden i förbifarten öfver-tänka alla afgudars vanliga öde.
I samma fönster hvarifrån han i tre års tid med hänryckning lyssnat till lefveropen såg han nu de eländigaste qvinnor dricka, spela och vinka honom upp till sig med de oblygaste åtbörder, och allt detta under folkets fortfarande bifall.
Derefter fortsatte den hemska kärran sin ännu hemskare bana.
»Hvilken ypperlig, pittoresk scenl» hviskade i Armands öra en ungdomlig röst.
Armand vände blickarne från kartan och mötte sin vän poetens.
»Ni, Armand, stående under lyktan med kartan i handen,» fortfor Eugéne, »soldaterna vid muren der med bajonetterna mot deras bröst, arbetarne der som resa barrikaden, och allt under skydd af nattens mörka vinge... Det är en scen för målaren och skalden .. . Också har den gifvit mig en ny, eldfangd idé för min sista vers... Medan ni, Armand, flyger med ögonen öfver Paris, sporrar jag min pegas till en flygt mot Pinden.»
Poeten framtog ånyo sitt plån och sin penna.
Armand kastade en blick på barrikaden och sina dermed sysselsatta vapenbröder.
»Det gör mig ondt, monsieur Eugéne,» sade han derefter till poeten, »att jag ånyo måste be er stoppa in ert plån och er penna... Icke heller nu ha vi tid att skrifva vers.»
»Icke heller nu?... Men hvad är det då nu igen?»
»Det är nog, kamrater I» ropade Armand till de arbetande.
»Hvad är det som är nog?» frågade Eugéne.
»Barrikaden är färdig,» svarade Armand.
Källa: Project Runeberg ·