Sida 226
Alla deltogo deruti så när som på tre olusar, hvilka med fald bajonett bevakade de fångna municipalgardisterna.
»Det är icke jag som stannat omnibusen,» anmärkte den fördragsamme kusken, »icke heller jag som spänt ifrån hästarne och sedan stjelpt omkall mitt eget åkdon, hvilket hade varit en stor galenskap af mig . . . Men hvad ville jag göra? En emot så mångal... Jag ville skrika, men man tvang mig att tiga, man tvang mig dertill med hugg och slag, var det icke så?»
»Jo visst,» svarade Armand skrattande; »man har tvungit er med hugg och slag.»
»Det fattades nu bara, att man äfven tvunge mig att fylla vagnen med sten, i stället för med passagerare,» yttrade kusken, »det fattades bara det.»
»Så gör hvad som fattas dål» sade Armand.
»Ja visst, om man tvingar mig.»
»Det är klart, att man tvingar er,» yttrade Armand, knuffande till kusken med len hand.
»Ajl» jämrade sig kusken, mycket känslig äfven för den minsta kroppsliga smärta, och började derefter med mycken liflighet arbeta på gatans npprifning och vagnens fyllande med sten.
Armand, som icke sjelf lade hand vid verket, stälde sig vid porten till ett gammalt hus nära hörnet och studerade vid skenet af en lykta kartan öfver Paris.
Utan att kanske sjelf veta det, stod han utanför ett hus som också har sin märkvärdighet, daterad från första revolutionen.
1 detta gamla hus bodde Maximilian Robespierre.
Han hyrde ett par små, nästan ruskiga rum i andra våningen; men derifrån styrde han icke desto mindre, under loppet af mer än tre år, den stora republiken.
Från detta hus fördes han den 30 september 1791 af det jublande folket, som, spännande sig för hans vagn, drog honom jemte Pétion, begge bekransade med eklöf, i triumf till La cour des Feuillants, der nationalförsamlingen då hade sina sammanträden.
»Vive Pétion!, Vive Robespierre!» skallade det under hela vägen omkring de begge folkgunstlingarne, de begge afgudarne.
Källa: Project Runeberg ·