Sida 259
De nedvikta ögonhåren, täta och långa, liknande sorgfransar, hörande till toaletten.
Armand nalkades på tåspetsarne den bleka, sorgklädda qvinnan och böjde sig öfver henne med tillbakahållen andedragt.
Det föreföll honom som hade hans eget bjerta upphört att slå.
Han närmade sitt öra tätt intill hennes bleka läppar, för att lyssna till hennes andedragt, och han trodde sig känna den ljumma, svaga fläkten af en döende aftonvind.
Emellertid orolig öfver hennes orörliga och sanslösa tillstånd, böjde han sitt knä framför emman och vågade vidröra den ena af de tvänne små händer, som hängde ned öfver karmarne.
Men knappt hade hans finger darrande snuddat vid det silkeslenaste skinn, förrän den lilla handen konvulsiviskt drog sig tillbaka, liksom hade en eldgnista fallit på den.
Ett par stora blå, men nästan vansinnigt stirrande ögon öppnades, men tillslötos ånyo.
»Gud! Gud!» hördes svagt från de bleka läpparna.
Förskräckt höjde Armand sitt knä från mattan och stod nu upprätt framför den unga qvinnan, till hvars anletsdrag lifvet småningom började vända åter.
Den unge mannen visste icke hvad han skulle göra.
Han vågade icke använda något medel för att påskynda hennes återförande till sans, och han fruktade att en för långvarig sanslöshet skulle medföra några farliga följder.
Slutligen tog han sitt parti och närmade sin mun nära intill hennes öra.
»Ni är räddad!» sade han med svag, men uttrycksfull röst; »räddad, fril»
Liksom träffad af en elektrisk stöt, reste sig den unga qvinnan med blixtens hastighet upp från emman, öppnande ånyo sina ögon och stirrade länge på den unge mannen.
»Det är jag, madame I» sade Armand, sträckande sina armar emot henne; »jag, Armand Cambon... ingen annan än jag I»
Den unga qvinnan uppgaf ett rop och låg följande ögonblick i vår bjeltes armar.
Det var nära att den sanslöshet, som lemnat hertiginnan, bemäktigat sig den unge mannen. Ögon, sökande och
Källa: Project Runeberg ·