Sida 260
finnande ljuset, förblindas dock af dess strlle. Hjertat, sökande och finnande sällheten, vill brista i sällhetens famn.
Lyckligtvis, och innan den farliga krisen kom, hade Armand återfört hertiginnan till den emma hon nyss lemnat och satte henne ned i den, hvarefter han med hopknäppta händer stälde sig framför henne.
»Himlen vare lofvad, jag kom då ej för sent!» sade han med djup rörelse; »måtte jag för evigt förgås den stund jag glömmer att det finnes en Gud, som vakar öfver det goda här i verlden!»
»Men,» yttrade hertiginnan uppsprittande och med en skygg blick på ena väggen, »de skola komma, de skola döda er, liksom de vilja döda migl»
»Nej, de skola icke döda ossl» sade Armand, i det han leende höjde sin högra arm, »det är jag som skall döda dem, krossa dem, trampa dem under mina fotter... Må Gud förlåta mig I Men jag känner något i miss bröst, som jag aldrig förr känt, jag känner hämdens vällust och skonslöshetens raseri, och jag dör, om jag ej får ge luft åt dem båda.»
»Ahl» tillade han, följande hertiginnans blick, »det är då från denna vägg ni väntar dem?... Det finnes då en dörr på väggen der... men denna dörr skola de icke be-höfva öppna, ty innan de hunnit dit, har jag träffat dem!... Jag har kulor för två och en klinga för tio.»
Armand sprang till den öppning i muren, hvarigenom han inkommit, och upptog der sina vapen.
Den skarpa stukatklingan blixtrade i hans högra hand, men matt var dess blixt mot blicken i Armands öga.
Den ena terzerolen var instucken i skärpet kring hans blus, men i hans venstra hand hvilade den andra.
Armand tog ett steg mot dörren, men stannade, ty hans blick sökte ånyo hertiginnan.
Den unga qvinnan hade sjunkit ned på sina knän med sammanknutna händer och ögonen mot höjden.
Flamman på hennes kinder röjde vissheten om räddningens stund, lågan i hennes blick stoftets tacksamhet för den gudomliga nåden.
Hennes läppar, nu så friska, så röda af ungdomens glöd, rörde sig utan att gifva något ljud.
Hon bad — bad tyst.
Källa: Project Runeberg ·