Sida 261
Ack, hvad kan läppen säga, när bjertat beder? Hvad är fågelns säng mot blommans tysta andakt, när hon i morgonstunden med daggperlan i sin kalk vänder sig mot himlen och solen!
Armand sänkte värjspetsen mot mattan.
Det föreföll honom som vore hans kraft icke mer behöilig.
Han säg i den bedjande qvinnan en engel, som stridde för dem båda.
Hertiginnan hade slutat sin bön, och hon höjde sin smärta gestalt från golfvet, närmande sig derefter den unge mannen, hvars högra arm hon vidrörde.
Hon var ej mer den förskräckta, halft medvetslösa, under ödets slag böjda qvinnan.
Hon var lugnet, besinningen och hoppet. Se der de tre dufvoposter som Gud fäster vid bönens vinge, när den, lemnande jorden, vidrör foten af den Eviges tron.
»Armand,» sade hon med en röst som icke mer darrade, »ni skall ej döda... Ni skall ej fläcka era händer med dessa brottslingars blod... Ni skall ej föra hämdens gudlösa brand till ert goda hjertal»
»Jag lyder,» svarade Armand med svag röst; »men,» tillade han något högre, »rättvisan och allmänna säkerheten fordra, att jag öfverlemner dessa brottslingar i lagens händer.»
Hertiginnan kastade sina blickar omkring i den granna underjordiska boningen.
»Hur kom ni in i detta rum?» frågade hon.
Armand pekade på öppningen i muren och svarade:
»Jag kröp in från en källare bredvid denna och hvilken ej måste vara känd af dem som fört er hit.»
»Ah, det var då er jag hörde, när jag... förvirrad af det våld, man redan utöfvat mot mig och hvarmed man ytterligare hotade, drömde jag endast om faror och elände ... Jag såg alligatorer uppstiga ur jorden och ...»
»Det var då jag som denna gång förskräckte erl Jag som var orsaken till den vanmakt, som ...»
»Vi kunna emellertid komma samma väg tillbaka?» aibröt hertiginnan frågande och med en blick på gluggen i muren.
»Utan tvifvel... men ...»
»Men, min Gud, hur visste ni, att man fört mig hit?»
Källa: Project Runeberg ·