Sida 262
Armand berättade i fä ord, hur han fått veta hertiginnans bortförande och skälet hvarför han misstänkte att baron S:t-Bris fört henne till pater Brédöts hus vid Rue S:t-Etienne.
»Man ville genom det ena brottet utplåna spåret af ett annat,» sade hertiginnan, när Armand slutat. »I dag på eftermiddagen skulle min onkels lik obduceras, och jag hade förbehållii mig att få vara närvarande ... Jag stiger upp i vagnen för att fara till min onkels hus... Vagnen far, men snart tycker jag att färden är längre än som behöfves och tror att kusken kört vilse... Jag vill fälla ned vagnsjalusierna för att ropa till honom, men dessa äro fastspikade och trotsa alla mina ansträngningar . .. Jag ropar, men ingen hör mig, och ingen kan höra mig genom bullret af vagnen, som alltmer ökar sin fart,.. Ändtligen stannar den på en mörk aflägsen gata .. . Vagnsdörren öppnas, och jag ser baron S:t-Bris.»
»Den nidingenl» ropade Armand, sammanbitande tänderna.
»Man qväfver mina rop och släpar mig utför flere trappor hit ned ...»
»Och jag skall icke få döda dem!» gnisslade Armand.
»Ni skall få veta mer.. . men först härifrån, först bort från detta rysliga ställe 1» sade hertiginnan, hvarefter hon närmade sig den vägg, genom hvilken man kunde komma ut i andra källaren.
Armand böjde sig ned vid samma mur och skrapade med händerna undan mullen.
Derefter stack han armen djupare inåt, för att stödja under luckan, i fall piken, som han innanför nedstött i jorden, icke vore tillfyllest.
Hertiginnan lagade sig verkligen till att passera en väg som troligtvis ingen kunnat förespå henne.
Men det var af ödet bestämdt, att en hertiginna icke skulle beundra radikalernas rustkammare eller med förundran betrakta den tarfliga boning, som man lika litet kunde förespå en hertiginnas räddare.
Eit buller af en knarrande jerndörr drog begges ögon från luckan till den motsatta väggen.
»Man kommer, man kommer 1» yttrade hertiginnan.
»Så mycket bättre,» svarade Armand muntert; »den andra vägen är mycket beqvämare.»
Källa: Project Runeberg ·