Sida 353
Dessemellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att tänka på sina vackra händer, som onekligen ledo mycket af detta för ett fruntimmer mindre lämpliga arbete.
Collette hade lika litet darrat vid första salvan som vid den sista. Hon var fransyska till lif och själ, och en sådan darrar aldrig i farans stund.
Men när alla med en mun yrkade, att hon borde föreställa Liberté, då darrade hon, åtminstone i början, ty hon kom nu ihåg, att hon var en hertiginnas kammarjungfru, och att hon i denna egenskap tillhörde ett helt annat parti än Blodröda fanans.
Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång i smyg, såsom hon också redan gjort; men man borde dock bevara skenet inför verlden och icke offentligen uppträda i en roll, som bestämdt skulle fördömas af den politiska fraktion hvartill hon ansåg sig höra.
Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa sig bland sina nya bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer med blod på handen, om ej just på samvetet, åtminstone i deras egen tanke.
Hon afslog således till allas stora förvåning den ära man gjorde henne.
Hon bestormades från alla sidor.
Karlarne svuro på, att S:te-Géneviéve, arbetarnes förnämsta skyddshelgon, icke varit skönare än hon; qvinnorna svuro på, att karlarne hade rätt, hvilket djupt rörde Collette.
Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna skulle afstå från en sådan ära, bad och grät.
Hvita Björnen, som hvarken bad eller grät, sade helt enkelt: »Du skall, om också Liberté måste bindas fast vid vagnen!»
Det var med ett ord så mycket som ansatte Colettes ståndaktighet.
Till råga på olyckan bar man fram till henne den drägt som Liberté skulle bära.
Collette tyckte, att denna drägt, ett verk af tio de skickligaste grisetterna inom Faubourg S:t-Antonie, var ganska vacker.
Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet om det var guldbroderi på det röda.
Källa: Project Runeberg ·