Sida 404
Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå läppar och vanstälda anletsdrag.
Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal lemnat, ett föga redigt vittne till hvad som hände i denna olyckliga boudoir.
Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.
»Ja... för sent... giftet... giftet... O, hvad qval!» qved markisinnan, vridande sig på sin bädd.
»Olyckliga, hvem har förgifvit er?» frågade Armand, lutande sig öfver henne.
»Jag ... jag,» stammade hon döende; »hämnande Gud, det var då åt mig sjelf jag ... tillredde ... ohI»
»Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!» ropade Simon med eu ursinnig blick på kristallen, som eudast var tömd till hälften.
Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften när räddningen kom, men hälften var tillräckligt.
»Den lefvande gladan!» mumlade Simon.
»Tyst, Simon!» sade Armand; »en högre makt rycker henne från er låga hämd.»
»Förbarmande! Nåd!» ropade den döende, förande Armands band till sina kalla läppar; »evige Gud! Heliga Maria! Nåd! Nåd!»
Armand erinrade sig, att han vid sitt bröst hade ett litet krucifix.
Han framtog det och höll det nära intill markisinnans ögon.
Det föreföll honom som om frälsarens gyllene bild lånade något af sin klarhet åt den döendes anletsdrag.
Häftigt ryckte markisinnan till sig krucifixet och tryckte det jemte Armands hand till sitt bröst.
Markisinnan d’Estelle hade, efter hvad vi känna, velat förgöra både Armand Cambon och hertiginnan de Beaudreuil, och likväl var det den förres hand och den senares gåfva som mildrade hennes sista stunder.
Källa: Project Runeberg ·