Sida 406
Det är visserligen sannt, att Tuilerierna, betraktade från parken, visat en något oregelbunden hufvudbyggnad, en, att vi så må uttrycka oss, bizarr byggnadsstil.
Men äfven en beundrare af det regelbundna skall finna denna sammanlänkning af hvarandra olika paviljonger långt ifrån ful, och den som vet att uppskatta snillet och smaken äfven i deras nycker kan näppeligen hafva något att anmärka hvarken mot enskildheterna eller det hela.
Betraktar man däremot Tuileriernas andra fasad, eller från Place du Carrousel, så har man både en regelbunden hufvudbyggnad och tvenne med denna fullkomligt harmonierande flyglar, af hvilka den ena, en helgjuten jättearm, sträcker sig ända till Louvren, fästande sig med värdig brodershand vid värdig brodersskuldra.
Hvad man ser är redan stort, oupphinneligt.
Men hinner väl en gång, hvarpå man länge tänkt, den andra flygeln att äfven sträcka sig fram till Louvrens andra axel, så att de begge palatsen blifva ett, så bör det kunna blifva något som i byggnadsväg icke torde hafva sin like.
Man har redan gjort början dertill genom att nedrifva några af de hus som stå i vägen för denna storartade plan. De öfriga, alla redan af staten inköpta och utdömda, vänta hvarje dag förstörelsen, under det man hugger på grundstenarna till nybyggnaden.
Liksom Luxembourg, hafva Tuilerierna sina fontäner, på hvars spegelytor svanen simmar bland guldfisk och silfver-kaskader; sina grupper af marmor och sandsten, ehuru alla af mytologisk betydelse; sina alléer och lundar, mellan hvilkas täta stammar den djupaste skugga råder, hur klar än solen strålar öfver deras kronor; sina minnen ... men hvilka minnen 1
Inom dessa murar har Ludvig XIV herskat i allt det majestät, som bestrålat hans tidehvarf utan att göra Frankrike lyckligt.
Der har Ludvig XV, som barn och yngling, dansat till hofvets odelade förtjusning, och när han blef äldre, dansade der hans mätresser till hans egen; der mottog år 1778, några dagar före sin död, Voltaire, franska vitterhetens patriark, lagerkransen af furstars händer och under ett helt folks jubel.
Sonen af Söder och Nord. II. 27
Källa: Project Runeberg ·