Sida 408
Men man har någorlunda hunnit vänja sig vid bäde det ena och det andra, ty man kan vänja sig vid allt.
Konungen inträder i Dianas galleri för att intaga frukost
Drottningen och hennes söner, hertigarne af Nemours och Montpensier, med deras gemäler befinna sig redan derinne.
Konungen småler mot de sina.
Hvad har han väl numera att frukta? Oppositionens sköld betäcker honom, denna sköld pä hvilken i lysande färger äro af bildade Thiers och Odilon Barrot, hvardera stående på ett ben, upplyftande och understödjande den kungliga kronan.
Det är icke möjligt annat än att en sköld med sådant vapen skall verka.
Låt folket få sin välsignade reform, eller, rättare sagdt, löftet derom.
Ett löfte, instucket i Thiers’ och Barrots portföljer, behöfver ej vara mer seglifvadt än alla de förra. Det har man sett en gång förut.
Frågan är nu blott att vinna tid och få bort barrikaderna. Sedan bör man allvarligen tänka på att belägga gatorna med annat än sten.
De höga personerna taga plats kring kaffebordet.
Ur den stora förgylda silfverkannan, med dess mästerligt drifna bilder af Visheten och Styrkan, skjuter den doftande mörkbruna mokkastrålen och förlorar sig i sévres-porslinet, rikt af små gyllene kransar, hvardera inneslutande någon liten utsikt af Paris, Versailles med flere slott och städer.
Men innan en enda droppe af den aromatiska drycken vidrört furstliga läppar, inträder, oanmäld och utan all vördnad för etiketten, ministern Duvergier du Hauranne, åtföljd af en ordonnansofficer.
Ministern är icke blek: han är blyfärgad.
Han begär att få tala med hertigen af Montpensier.
Denne reser sig från kaffebordet, men gifver ett tecken åt konungen och drottningen att lugna sig.
Men man lugnar sig ej. Alla resa sig upp från bordet och närma sig skyndsamt den oanmälde.
»Sire,» säger ministern, »eders majestät vet då icke hvad som sker?»
»Hvad är det som sker?» frågar konungen.
Källa: Project Runeberg ·