Sida 409
»Jo, der nere på Place de la Concorde, trehundra steg från ers majestät, lemna dragonerna sina sablar och infanteristerna sina musköter.»
»Åt hvem? Åt hvem?»
' »Åt folket, ers majestät.»
»Omöjligt 1 Omöjligt!» ropar majestätet.
»Jag ber om nåd, sire,» utlåter sig officeren, »men jag har sett det med egna ögon.»
Det var det första sanningsord Ludvig Filip hörde.
Men hvarför säger ingen sin konung sanningen?
Derför att sanningen är ett brott mot hofceremonielet, och ingen hofman vill förlora sin konungs nåd.
Man skulle verkligen kunna tro, att hofmän hellre såge att han förlorade sin krona.
»Sirel» ropar drottningen till sin gemål, »stig till häst och dö, om ni det måste! ... Från Tuileriernas balkong skola er maka och edra barn se, hur ni dör för er krona.»
Nog finnas konungar som veta att "dö för sin krona, men hvar finnas de som veta att lefva för sitt folk?
Konungen ikläder sig hastigt generalsuniformen och stiger till häst.
Drottningen med sina prinsar och prinsessor sätta sig på balkongen.
Kaffet får stå.
Efter någon stund återkommer konungen, ånyo småleende.
Han är lugnad af den revy han hållit med slottets garnison.
De tre tusen, oberäknadt servisen för de sex kanonerna, hafva ropat: »Vive le roil»
Det är obegripligt, att en så förståndig man som Du-vergier du Hauranne kan tro, att soldater hvilka ropa »vive le roi!» kunna fraternisera med folket.
Den arme konungen!
Ett helt land faller ur hans hand, och han tröstar sig med de få stoftkorn som ännu ligga q var på hans finger 1
Thiers inträder.
»Det är för sent!» ropar deune och glömmer att torka glasögonen, emedan han ser klart ändå.
Han har aldrig sett klarare.
Han har sett, att hans popularitet, hur hög han än ansett den vara, likväl icke uppnår barrikadernas höjd.
Källa: Project Runeberg ·