Sida 419
Folkets majestät är mycket nedlätande. Det drager hof-lakejerna ned emellan sig och delar med dem de furstliga läckerheterna.
Lakejerna förtjusta af sä mycken nedlåtenhet, blifva allt modigare.
En af dem bedyrar till och med, att hvar gång han serverat Ludvig Filip dess älsklingsrätt: »rouges de riviére au sang», hade han icke underlåtit att påminna högstdensamme om folkets behof, ehuru alltid förgäfver naturligtvis.
Lakejen, erkänner visserligen, att han, till följd af sin ställning i samhället, varit rojalist, men han är nu af andra tankar och tackar Gud för hvar stund han blifvit klokare.
Hvita Björnen nyper uppmuntrande den vältalige lakejen i näsan, liksom Napoleon brukade nypa sina gunstlingar vid örat.
Men Hvita Björnen är mer hårdhändt än sjelfva kejsaren.
Lakejen skriker, men bedyrar, att han icke för alla konungars ordensband ville bortbyta detta ynnestprof af folkets majestät.
Hvita Björnen utdelar samma ynnestprof åt de öfriga f. d. ro jalisterna.
• De dekorerade, eller, rättare sagdt, marmorerade lakejerna uppgifva verkliga nödrop, men uttrycka icke desto mindre sin vördnad för en så opartisk fördelning.
Hofmän veta att finna sig i allt.
Men folkets majestät är äfven mycket törstigt.
»Vin! Mera vin!» ropar Hvita Björnen; »hvad är det för ett hus som inte har vin att bjuda på?... Hit med vin, och en petit verre.»
»Vin, vin!» instämma bordskamraterna, »och konjak, konjak!... Hvem dricker kaffe utan en petit verre?»
En lakej försäkrar, att det ej finnes mera vin uppe, men upplyser på samma gång, att det i källarna är öfverflöd på alla möjliga dricksvaror.
»Ah!» yttrar Hvita Björnen; »jag glömde att vi gästa hos den störste källarmästaren i hela Frankrike... Äfven denne var olycklig, och hans fixa idé var kronan. Men den ha vi kurerat honom för... Dock, den otacksamme har tappat vårt blod ... Fyllom därför de tomma ådrorna med hans viner!»
Hvita Björnen och hans stallbröder lemna den kungliga taffeln och rusa ned i Tuileriernas källare.
Källa: Project Runeberg ·