Sida 59
»Sä mycket bättre,» svarade resen; »en garde, monsieur I»
»Jag skall icke underlåta det,» svarade Armand; »men ni måste höra mig, innan det kanske blir för sent.»
»Om ni icke försvarar er, hugger jag ned er som en hundl» ropade jätten.
»Fy, Simon!» yttrade Armand; »detta ord var icke värdigt en så tapper man som ni.»
»Så skyll er sjelf, eländige!» röt jätten, mättande i detsamma ett hugg öfver Armands hufvud, utan att gifva denne tid att höja sitt vapen till parad.
Armand undvek hugget genom en rask volt åt sidan.
Jättens klinga trängde djupt ned i marken.
»Att en så gammal mästare på sabel som ni ännu icke lagt bort de enfaldiga primerna!» anmärkte Armand lugnt och stälde sig ändtligen en garde.
»Han flyr, den uslingen 1» ropade jättens sekundant som tog Armands volt för ett steg till reträtt.
»Monsieur,» sade Eugéne till sekundanten, »det är alldeles nödvändigt, att ni för tillfället iakttager den fullkomligaste tystnad.»
»Hvarför det då?»
»Emedan ufvarnas tid först börjar med natten.»
»Hvem säger det!»
»Jag, om ni tillåter. . . Jag ser kanske icke ut att ega så mycken djerfhet?»
»Åtminstone ser ni icke så ut på föttena,» hånade sekundanten med mungiporna vid öronen.
Eugéne, liksom poeter i allmänhet, var känslig för kritiken, antingen denna rörde de pedes hans sångmö begagnade, eller de fötter han sjelf nyttjade. Kanske var han ännu ömtåligare om de senare, emedan dessa, ovanligt breda och flata i förhållande till de smala benen, mer liknade svanens än den glade poeten säkert önskade.
Flat och icke finnande något för tillfallet lämpligt gen-mäle hvarken på vers eller prosa, upptog ban derför från marken de begge kasserade sablarna och kastade den ena för sekundantens fötter.
Denne, en grof och storväxt vindragare, fattade sabeln, vände dess spets mot sin venstra tumnagel svängde den omkring och balanserade den några sekunder, visande på detta sätt sitt förakt för en dylik leksak till vapen.
Källa: Project Runeberg ·