Sida 60
Slutligen grep han om fästet, hvarefter ufven gick löst på svanen.
Under tiden vexlades dryga hugg mellan Hvita Björnen och hans f. d. lärjunge, ty den klumpiga palaschen var lätt i den förres hand och icke heller tung i den senares.
Simon husbållade hvarken på terser eller kvarter, så väl hela som halfva, än i hugg och än i stötar.
Men Armand, som ännu blott försvarade sig, samman-knöt sina parader, så att dessa förenade bildade en jernn cirkel, mot hvars oböjliga periferi Hvita Björnens palasch fruktlöst hamrade.
Simon var häftig, Armand lugn, och när uppväger icke lugnet styrkan?
Armand märkte, att hans gamle vän i sin blinda ifver ofta högg å tempo, såsom det heter, det vill säga föll ut utan att betäcka sig sjelf.
Detta är ganska farligt, ty om ett sådant hugg misslyckas, råkar man objelpligen ut för motståndarens, hvilket icke mer någon parad hinner möta och afvärja.
Vår hjelte, hvilken icke ville sin gamle vän något ondt, men icke heller ville längre fortsätta striden, beslöt begagna sig af sin motståndares oförsigtighet.
Sedan han med en half ters parerat ett dylikt hugg, föll han blixtsnabbt ut med en hel qvart och gaf sin gamle lärare ett hugg öfver högra näfven, så att denne åtminstone för en stund sänkte sin klinga.
Denna stunds uppehåll begagnade Armand för att yttra följande:
»Simon, ni har orätt uti att vredgas på mig, och ni måste höra mig innan ni dömer... Jag bedyrar vid allt heligt, att jag är oskyldig i den olycka ni kanske anklagar mig för, och att jag sjelf, liksom ni, blifvit nedrigt bedragen ... Jag bedyrar äfven, att jag gjort allt hvad i mina krafter stått för att utverka er frihet och att...»
Hvita Björnen höjde till svar sin tunga sabel, och ehuru blodet sprutade ut från hans hand, färgande både fäste och klinga, anföll han ånyo Armand med om möjligt ännu större häftighet.
»Ni vet icke hvad ni gör!» ropade Armand parerande med fortfarande köld de haglande huggen; »ja, ni är en galning!... Och detsamma ropar Madelone’ur sin graf...
Källa: Project Runeberg ·