Sida 695
1365
Ordlek — Ordnar
1366
En O. kan därför blott bli en allmänföreställning med relativt fast kärna men oklara konturer.
Ordlek, begagnande av samma 1. liknande ord 1. uttryck i dubbel betydelse för att därigenom åstadkomma en komisk effekt (t. ex. jag har ingen l-locka men en knapp, som är ur).
Ordlista, förteckning över ord, som ingt\ i ett språk, en dialekt, en viss fackterminologi, ett litterärt arbete etc. Jfr Ordbok.
Ordmetoden, se Ljudmetode n.
Ordnar, sing. orden (av lat. o'rdo, rad, led, avdelning, ordning), samfund, vars medlemmar genom löfte 1. genom en ordensregel äro förenade för en gemensam strävan; hederstecken, som utdelas av ett dylikt samfund 1. numera vanl. av ett statsöverhuvud SS. ledare för ett merendels fiktivt samfund utan annat ändamål än värdighetens utdelande. — 1. Munkordnar. De äldsta O. i det kristna Europa äro de kyrkliga munk- och nunneordnarna. Varken de österländska munkarna 1. de gamla benediktinerna i olika kloster bildade någon egentlig O. utan voro blott förenade genom efterlevnaden av en och samma regel. !Med 1000-t. börja emellertid i Västerlandet försöken att åstadkomma enhetliga organisationer inom munkväsendet (jfr C 1 u n y) . Ss. den första egentliga munkorden plägar man beteckna c i s t e r - ciensorden (se d. o.). Från ung. samma tid organiserades även en del korherrar i liknande föreningar (jfr Augustiner och Premonstratenser). En egenartad nyskapelse voro riddarordnarna från korstågens tid, vilkas medlemmar utom de tre munklöftena även
avlade löftet att kämpa mot de otrogna. De förnämsta voro de i det Heliga landet stiftade Johannitorden, Tempelherreorden och Tyska orden samt den livländska Svärdsriddarorden (se dessa ord). Andra ej mindre betydelsefulla nyheter voro t i g - garordnarna fr. o. m. 1200-t., främst franciskanorden och dominikanorden, samt från 1500-t. jesuiterna (se dessa ord). Med den enhetliga sammanslutningen följde en centraliserad styrelse. Särskilt kraftigt utvecklades denna hos tiggarordnarna och har därefter i större 1. mindre grad genomförts inom samtliga O. (skarpast hos jesuiterna; benediktinerna ordnades till ett enhetligt samfund först 1893). Den högste ledaren benämnes vanl. ordensgeneral (hos riddarordnarna stormästare, hos benediktinerna överabbot). Vid sin sida har han ett ordens- 1. generalkapitel, bildat av de olika ordensprovinsernas förmän (pr o vin - sialerna). I generalens ställe fungerar stundom, för viss avdelning av en C, en generalvikarie. Medlemmarna i en O. äro vanl. förpliktade till gemensamhetsliv i kloster. Undantag bilda riddarordnarna och tiggarordnarna samt i synnerhet jesuiterna. De olika O. igenkännas i allm. på egenheter i o r - densdräkten (se art. om de enskilda C). Från de i nyare tid uppkomna kongregationerna (se d. o. 2) skilja sig de kyrkliga O. i stort sett genom en högtidligare och mera bindande karaktär på de tre munklöftena. — 2. Sällskapsordnar. Mot medeltidens slut förvärldsligades flera av riddarordnarna och nya dylika uppstodo
Källa: Internet Archive ·