Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien

git. Norden stod, tack vare bernstensliandeln, under hela bronsåldern i en förbindelse ined den öfriga verlden, företrädesvis ined mellersta och medelbart äfven med södra Europa, — som tydligen varit vida lifligare och mera regelbunden än man i allmänhet velat medgifva. Detta ådagalägges icke blott deraf, att hvarje stycke brons, som användes i Norden, måste vara ditfördt från främmande land, emedan tenn ej finnes här och våra koppargrufvor då ännu lågo okända. Det bevisas äfven af de talrika från mellersta och södra Europa hitförda arbeten, som anträffats här. Många sådana fynd äro i det föregående omtalade, och flera andra hafva dessutom kommit i dagen. Antalet af dem vi nu känna är ganska stort, och vi måste besinna, att det dock endast representerar en försvinnande liten del af de främmande arbeten, som en gång kommit hit. Då Norden således stod i en, om ock medelbar, förbindelse med kulturlanden vid Medelhafvet, vore det förvånande, om någon mycket stor tidsskilnad funnes mellan bronsålderns slut här och der. Att en tidsskilnad måste hafva funnits, är visserligen klart, men den bör icke hafva varit så stor, somman varit böjd att antaga. P å grund af vår förr vida mera än nu ofullständiga kännedom om öfvergångstiden från bronsålder till jernålder i Norden har visserligen äfven jag antagit, att jernet blifvit mycket senare kändt i våra trakter än i södra E u ro p a 1; men många nya fynd och en närmare granskning af de äldre hafva öfvertygat mig derom, att ett sådant antagande är oriktigt, och att bronsålderns slut i Norden och i södra Europa varit mera samtidigt än man velat tro, äfvensom att detsamma gäller om periodens början. 1 Se både Från jernåldern (1869) och senare arbeten.