Om tidsbestämning inom bronsåldern med särskildt afseende på Skandinavien

Vi hafva också nu sett, att den ä ld r e bronsåldern i Norden har sina anknytningspunkter hos den ä ld re bronsåldern i mellersta och södra Europa, och att vår y n g re bronsålder" har sina anknytningspunkter hos den y n g re bronsåldern i sistnämnda trakter. Jag kan således icke dela den åsigt, som af en mycket framstående nordisk fornforskare uttalats, att »det torde anses sannolikt, att bronsålderns blomstringstid på nordiskt område först infaller inemot den tid, då den var på väg att upphöra i mellersta Europa»1. Detta kan visserligen sägas om vår yngre bronsålders blomstringstid, eller den 5:te perioden, men det gäller ingalunda om den 'i många afseenden ännu högre blomstring, som den äldre bronsåldern visar redan under den 2:dra perioden. Man har länge såsom en synnerligen dunkel punkt i Nord-Europas äldsta kulturhistoria betraktat just den fråga, med hvilken vi nu sysselsätta oss. Denna punkt måste ock förefalla mycket dunkel, så länge man utgår från den förutsättningen, att de två stora grupper, i hvilka den nordiska bronsålderns minnen måste delas, varit samtidiga, i det att den ena hufvudsakligen tillhört ett vestligt, den andra ett östligt område, och så länge man antager, att bronsåldern varat mer än ett halft årtusende längre i Norden än i mellersta och södra Europa. Det är då så godt som omöjligt att förklara, huru bronsålderns kultur kunnat så länge fortlefva hos de nordiska folken, ehuru dessa hela tiden stodo i en ganska liflig förbindelse med mellersta Europa och hemtade sin brons från eller genom trakter, der jernålderns kultur redan herskade. Man kan då ej heller förstå, huru föremål från södra och mellersta Europa, hvilka i sina hemland måste hänföras till den förra hälften af årtusendet närmast före Kristus, kunna här i Norden träffas i fynd från den rena bronsålderns senare del, 1 Undset, Jernalderens begyndelse i N ord-Europa, sid. 288.