Sida 13
från boulevard arago 65.
Per Hasselbergs lifsverk.
Hvad som utvecklade snickargesällen Per Hasselberg till konstnär var icke, såsom han själf ofta envist gjorde gällande, enbart en vaken och outtröttlig arbetsflit. Det var i ännu högre grad den lyckliga föreningen af ett allvarligt och trots vissa utprägladt materialistiska tendenser ofta djupt poetiskt tänkande — med en medfödd känslighet för formens skönhet, så stor, att den torde komma honom att bland svenska skulptörer intaga platsen närmast Sergel.
Redan under arbetet i snickarverkstaden hade Hasselberg gripits af grubblet öfver formens problem. De möbler, stolar, bord, skåp, speglar, dörrstycken hans öga dagligen betraktade blefvo för honom något mera än blotta moderna marknadsartiklar. — Han såg på dem som voro de lefvande organismer, hvilka liksom den mänskliga voro bestämda att i sina formers ändamålsenlighet äga den första betingelsen för sin — skönhet. Från denna synpunkt bedömde han också deras värde. Själfva stommens, det vill säga grundformernas skönhet var det första villkoret för ett gillande omdöme från Hasselbergs sida. Ornamentiken tillkom endast för att ytterligare höja, accenturera och värdera dess grundformer; den hade därvidlag att strängt rätta sig efter hvarje forms vikt i ensemblen, efter dess plats och dess
