Sida 10
Per Hasselbergs lifsverk af Richard Bergh
Fot. Gen. st. lit. anst. ERNST JOSEPHSON.
I brons i Nationalmuseum.
för att därmed beteckna den egenskap, såväl i fråga om formkomposition som i fråga om själfva handtverket, hvilken han ansåg tyda på högsta sinne för formskönhet. Michel Angelos konst bar allt igenom prägeln af denna formens »volupté». Den talade högt ur alla hans verk — särskildt ur hans bildstoder — ur dess stora, flytande linier, ur dess voluminösa formmassor, upptornade och afrundade som åskmoln, ur dess stolta och pompösa poser, ur hela den breda och dock så knutna stil, som Michel Angelo uppfunnit och hvars ideal var stoder så afrundade och slutna kring sig själf, »att de kunde rullas utför berg utan att några bitar skulle slås af på vägen». Hasselberg anförde gärna detta uttalande af Michel Angelo om idealet för skulptur; med det kritiserade han detta förfärliga sprittande med armar och ben i alla väderstreck, som är så utmärkande för vår tids skulptur — och så oplastiskt.
Liksom Hasselberg inom skulpturen hatade alla sådana »strålformade» figurer, så afskydde han inom möbelindustrien alla onödigt utstående eller lösa sirater, hvilka kunde förtaga det intryck af knuten fasthet och styrka hos ett föremål, som han ansåg vara väsentligt för dess skönhet. Torrhet och kantighet var också ett ondt, som borde undvikas; genom omväxling af raka och svängda linier kunde man ernå denna »afrundning utan slapphet», som först gjorde ett föremåls form till en »volupté» för ögat, liknande den man inom naturriket erfor inför den starka, friska människokroppen.
Källa: Project Runeberg ·