Sida 11
Elegie
Hvad! aldrig jag uti min välmagt tinkte*
Då B rånvin fants til öfverfl öd,
Då jag min Smak med vällust fånkte,
I -dig, du r uivä Saft', fom båttre’ är ån bröd,
At jag dig nåniin skulle fakna,
Jag ville" rolige lida aS,
Så framt jag vore' viSs, at åter kunna vakna.
Når Bränvin upstår af Sin gra fl
Du Ölbom f fom på' Lilljans Krog,
Blott för en El fas skull, från verlden' afsked tog Quo jure var du fådan ftåJe?
Nog finnas Elfer til - - - hvar Krog en Elf a har, Jag har ock vårklig en, fom mig fitt hjerta Spar, Fast för en daglig fup jag vördat: måst det Trolle.
Nej kärlek är et strunt Emot den kraft, Som fins i Aqua Fords,
Och är det ej min arma mun förundt,
Blir det et vera ratio mortis.
Min rost forqvåfs, mig doden vil forrafka,
Farväl min Liberlex! mit Svin, min Brännvins-kopp!’
O bring-hit! bring hit en oskölgd Brånvins - fkska, At jag må lukta på når jag ger andan opp.
Bror Nafenbiom! min Stallbror i min lusta,
Hur lårer du ju jämra dig och pusta?
Når du förnimma får min pläga och mit flut;
Når du i detta rum går in med dina vänner,
Med gråten i din hals, du fäger: ach! jag känner9 Hår har Bror Finkel blåst fin fidflra anda ut.
PER-
♦«t
Källa: Project Runeberg ·