Sida 16
tog således ku förskräckligt illa vid sig öfver Tsjörii-stjernas mesavcnture. Hodie libi, eras mihi sväfva-de hela den bestörta Rådgifvarepcrsonalen för ögonen. Landtraarskalken bestormades naturligtvis med föreställningar, att ej vidare tillstädja ett så himmelskriande ofog. Och dermed vardt på dessa rådplägningar en ända. Det var likväl ej nu (Örsta gången frågan om dem varit å hane. Vid 1786 års riksdag loreslog denne Landtmarskalks fader, Friherre De Gecr, att alla lyra Stånden skulle sitta tillsammans, för att vinna tiden, hvartill då varande Landtmarskalken Duvall samtyckte. Afven Presterna yrkade vid nämde riksdag detsamma.
Vid Riksmötets början 1828 önskade någon upp-lifva denna öfverläggmngsmetod. Han ämnade derom väcka motion i Adelns Plenum. Af grannlagenhct an-mälte han likväl detta förut enskildt hos Landtmarskalken. Grefve De Geer erinrade interlokutörcn om det ofall, som föregående Riksdagen inträffat, på sätt nvss är nämndt, bad interlokutören afstå från sin föresats, och förklarade att han (Dc Geer) skulle anse motionens utcblifvande såsom ett prof af välvilja mot sig personligen. Från den stunden voro händerna bundna, och Talmanskonferensen har sedermera fortfarande varit det enda, otillräckliga foreningsbandet mellan Representationens splittrade elementer.
Med Riksdagen 1828—1830 förändrades scenen. Ilos De Geer träffades väl fortfarande samma seghet i tålamod och lugn; men vägrade propositioner började höra till ordningen för dagen. Ministerens vänner knorrade väl mindre, incn Oppositionens funno ofta anled-
Källa: Project Runeberg ·