Sida 366
ning till Svea Hofrätt, att skyndsamt afgöra målet. Utgången fick äfven deraf sin märkvärdighet, att ehuru Högsta Domstolen ansåg första frågan vara den, hvil-kendera som var angriparen, och jemnväl förklarade, att Boije var den angripne, dömdes han likväl för sina — följaktligen i försvarsväg -— utgifna skrifter till ett års fängelse å fästning, hvilken bestraffning Friherm undergick på Waxholmen.
Då han i Maj månad 1817 återkom från fästningen, förnyades i fogligare väg de bemödanden, man förut i cn mera hotande skepelse anställt, att förmå honom begära tjenstfrihet. Han svarade, att då förföljelsen upphörde att vilja påtruga honom hvilan såsom skymf, skulle han sjclf söka den såsom fördel. Han återgick således till utöfningen af sitt embete, och det förefaller oss troligt, ehuru vi ej känna det bestämdt, att fortfarandet af ett högt och mäktigt misshag slutligen öfverlygade honom, att ingen vidare fortkomst stod att vinna på tjenstebanan, der han således 1819 upphörde att vara verksam. Vi tro oss hvarken kompro--mettera eller komplimentera Friherre Boije, då vi framställa hans öde såsom ett bland de otaliga bevisen på den ringa omvårdnad dugligheten har att påräkna under en sakernas ordning, som, prålande med skylten af konstitutionell frihet, gifver ingen säkerhet åt dem som egna sig åt Statens tjenst, utan tvingar dem att taga sin tillflykt till hofgunst, lycksökeri, och förord af penningedryghet och slägtförbindclser.
General Skoldehrand ansågs den tiden vara Grewes-mohlcns beskyddare. Det var således ock i den förre lloije måste ana sin egentlige, fastän osynlige förföljare, hvilken åter i sin ordning ansågs hafva ett ännu högre
Källa: Project Runeberg ·