Resa i Colombia, åren 1825 och 1826. (Sednare delen)

5 Europa: och hade jag all möda ospard, att få honom att gå in på motsattsen. Slutligen lät han America ligga på sitt gamla ställe, likvisst med det vilkor, att jag på ett papper med penna och bläck transporterade alla våra figu- rer från sanden, på det han framdeles ej måtte låta åtminstone hela verldsdelar dansa Öfver på contra-plats. —- Derefter kommo vi iri på politikens vidlöftiga fält5 och sedan han länge talat om, huru mäktiga Colombianerne nu voro, sedan de utkört "Los pendejos * Espanoles"j och huru lycklig och fri, man nu lefde i "la Republica de ColombiaJ' beklagade han mig hjertligen, som hörde till en Na- tion, hvilken icke var fri. Sedan jag försäkrat honom, att han häri misstog sig, och att Svenska nationen icke allenast var en af de friaste i Europa, utan äfven skröt af att vara ö Prononceras Pendeho, och år ett det vårsta ök- namn, en Spanior kan ge en annan. Det svarar Jean hånda båst emot vårt Galgfogel, upphöjd till den högsta digniteten. — Jag hörde en Fransos, som talte Spanskan som sitt modersmål, förklara betydelsen af detta ord. Sedan'han långe upp- räknat alla de raffinerade skällsord, hvaraf Franska språket öfverflödar, utan att finna något, som han var nöjd med, utropade han slutligen ganska träffande: Mais Pendejo — Messieurs — Pendejo, c est un mot, quaucun Espagnol ne peut pas diger er!