Resa i Colombia, åren 1825 och 1826. (Sednare delen)

i5 oftast med ett besynnerligt hvisslande pusta ut och återhämta andan, samt understundom vid en högre sten, eller passande ställe i ler- yallen, svänga till och ställa sin hörda, vid livilken de stanna och hvila sig i samma ställ- ning, utan att aftaga seltyget. För de längre rastningarne hafva de sina vissa bestämda platsar, hvarest vanligen en passande upp- höjning af en gräsvall eller några stenar till- bjuda en beqväm af- och på-lassning. Till en dylik anlände vi klockan emellan nio och tio på förmiddagen, hvarest vi också frukosterade. Då allting, som medhafves, går på mennisko- ryggen, och betalas efter vigt, kan man före- ställa sig, att hvarken munförrådet kan vara öfverflödigt eller matlagnings-anstalterne tal- rika. En liten påse med hårdt torrkadt Mais- bröd — Biscocho —• litet Ost, ett stycke rått Socker — Pamela — och några Chocolad- kulor utgöra den vanliga Peon- provianten, hvilken, hoplagd i en näsduk, bindes ofvanpå bördan; härtill lägges ibland en liten Choco- lad-panna af lera — Ollita — hvilken oftare finnes, såsom en gemensam egendom,