Sida 363
XX. Nedresan till Kusten
363 här det nu af med både mulåsna och ryttare så långt vägen räcker, alldeles som utför en kälkbacke, med den skillnad likvisst a t t , oni hela equipaget dessförinnan stjelper ikull, man icke kan skjuta skulden på ryttaren, Ii vilken härunder gör bäst att förhålla sig helt och hållet passiv, och med lösa tömmar samt från stigbyglarne lediga ben, i all köld afbi- da utgången. Vid foten af berget mötes man tilläfventyrs af en djup canelon eller liålväg, h v a r s höga väggar icke tillåla något afvikande från den mellan dem liggande lösa valtenfulla lermassan, livilkén genom det ständigar tram- pandet antagit utseende och natur af en tjock lervälling, eller kanske rättare en tunn gröt, genom hvilken mulåsnan nu måste företaga sin passage. Då den 1111 understundom är så d j u p , att det deri nedsjunkna djuret börjar befinna sig i förlägenhet antingen det bör simma eller blott vada, så kan man göra sig en föreställning om huru behagliga dess der- under osäkra rörelser äro för den ofvan- på sittande ryttaren, hvilken ingen mensklig makt kan garantera för den obehagligheten, att genom mulåsnans fall se sig försatt i sam- ma amfibiska 'förlägenhet. Sedd ofvanilrån är mulåsnan nu ej olik en i tjock grädde arbe-
Källa: Project Runeberg ·