Sida 4
svidande såren. Det enda ordet »Landsfader» uttrycker den hädangångne Furstens egen hela uppfattning af sitt konungsliga kall.
”Осh barnen se med smärta Hur Fadren från dem går. Och på hans kalla hjerta Det faller mången tår: Ty i det hjertat boddе En dygd så hög och mild: Guds godhet der förtrodde Åt oss sin egen bild.”
Så klingade, klagande och smickrande, »Davidsharpan i Norden» vid Carl XIII:s graf; men hennes återklang nu vid Oscar I:s ger endast toner af osminkad sanning.
Var således denne Furste en ljusbild utan skugga, en skapad varelse utan fel, ett konunga-ideal att uppställa i historiens Pantheon?
Ingalunda. Han var menniska, med menskliga brister; med egenskaper, icke förvånande stora, men värderika och älskliga, framför allt sedda från det enskilda lifvets ståndpunkt. Vid hans första nattvardsgång lärde Wallin — »Skalden som få, Talaren som ingen» — honom att bedja:
”Jag icke vill, med likars blod, Ett fruktadt namn förvärfva: Еtt älskadt namn af vis och god Låt mig, о Gud! få ärfva. Ej beder jag om ostörd fröjd, Men visdom, kraft och sinneshöjd. Att mig оch andra styra.”
Om också ej i allt bönhörd, visar dock Konung Oscars både lefnad och regering, att han haft bönen i minnet.
Källa: Project Runeberg ·