Sida 5
Detta springer ändå bjertare i ögonen, när man dermed sammanhåller den »målning af en christen», som han sjelf reciterade, efter det slutade religionsförhör, hvilket föregick den heliga akten:
”En fader älskar han i varelsernas Gud. Och älskar menskorna som bröder. Saktmodig, tålig, mild, förnöjd med Guds behag Och mensklig ordning undergifven. Hап ser en lika vis, en lika helig lag För sina gerningar och sina öden skrifven. Försäkrad, att ett hufvudhår Ej utan Herrans vink skall från hans hjessa falla. Han lugn och oförfärad går Dit samvete och pligt och Rätt och Sanning kalla.”
Så länge Konungagriften ännu gapar efter sitt nya rof, låter historien den stränga griffeln ligga nere och saknaden ensam har ordet. I smäck och gravor sätter sig Svea icke till doms. Hon pjunkar väl icke eller med konstlad sorg, men hon bär aktning för den rättmätiga familj-smärtan: och om mycket finnes, som hon önskat annorlunda och bättre, erkänner hon dock tacksamt det goda som skett, och förbiser ej syftningens välmening äfven då framgången strandat mot missräkningar. Mellan det braskande loftalet och det frätande klandret — begge lika olämpliga vid en kunglig katafalk — löper en neutral gångstig, der det visserligen ej alltid är lätt att hålla jemnvigten; men den fasta föresatsen att icke slintа inger oss mod att beträda den, och är läsaren en borgen åtminstone för uppsåtets oväld.
Det fanns en dryck, — blott en enda! — af hvilken Konung Oscar älskade att berusa sig:
Källa: Project Runeberg ·