Sida 6
populariteten. Han njöt den kanske allt för hängifvet och till öfvermått både som thronföljare och i förstone äfven som monark. Men
”Snar är på jorden, den rusande
glädjen, ack! snar”,
och popularitetens susande perlor likna deri fullkomligt Champagnens, att: de förflyga. Men de förflyga hastigast just om man äflas att hålla dem qvar och, lik irrblosset, flyr populariteten undan, ju ifrigare och enträgnare man bemödar sig att uppfånga den i flykten. Den ädle Fursten försökte således det rentaf omöjliga, då han ville fjettra den luftiga gestalten vid sin lefnads char. Deraf mången vacklande gåta, månget obesvaradt frågetecken i hans regeringssystem.
Svenskarne sågo med deltagande och nöje, huruledes »telningen född af södra solen», slog rötter, frodades och bar frukt i vår nordiska mark. De kringgärdade honom tidigt med sin tillgifvenhet och sina välönskningar. Carl Johan älskade utan tvifvel sin enfödde son, älskade att finna honom älskad af det folk som lydde under denna spira, men älskade framför allt att vara älskad sjelf och älskad mer än någon апnan. Blott till en viss tid och i ett visst mått behagade honom således den folkgunst, hvaraf Kronprinsen kringsväfvades: derefter och deröfver väckte den hos Konungen svartsjuka, till och med farhågor. Stunder och tillfällen funnos, då det höga fördystrade lynnet utkräfde dyr betalning för äran att äga arfsrätt till thronen. Ja, allt sedan Carl Gustaf trånade på Öland
Källa: Project Runeberg ·