Sida 7
under det sista skiftet af Christinas nyckfulla, misstänksamma styrelse, har ingen svensk thronföljare någonsin vegeterat i en så ömtålig och klämd ställning som Oscar. Af naturen sluten, blef förbehållsamheten honom nu en lefnadsregel, anbefalld af försigtigheten, och sjelfbeherrskning hans stundliga öfning. Deraf uppkommo på samma gång förmågan och vanan, att hålla leendet i beredskap på läpparna, äfven då bedröfvelsen blödde eller harmen lågade i hans barm.
Ju häftigare organerna för hans faders vilja brottades mot allmänna tänkesättet, desto närmare slöt sig detta tätt intill thronföljaren, som, passif af tvång, passif åtminstone till utseendet, likväl i tysthet ej var overksam, att, så vidt ske kunde, hela eller mildra såren, som öfverilad eller missledd stränghet tillfogat. De stora, på framtiden ställda förhoppningar, som häraf helt naturligt alstrades, uttalade det mindre välbetänkta nitet stundom allt för öppet och högljudt. Derigenom stegrades ännu mer de mörka tankarna hos maktens högste innehafvare, och Oscars belägenhet förvärrades dag efter dag; hans kinkiga roll blef allt svårare och svårare både att utföra och att uthärda.
Om inflytandet motsvarat uppdragens myckenhet och glans, skulle han ej haft orsak att beklaga sig öfver föreskrifven overksamhet. I sin person förenade Kronprinsen befattningarna af Stor-Amiral, General-Fälttygmästare och Chef för artilleriet, General-befälhafvare i ett militärdistrikt, Kansler för rikets Universiteter, Præses i Landtbruks-Akademien samt högste Styresman för Artilleri-läroverket. Att vara allt detta
Källa: Project Runeberg ·