Sida 3
FÖRORD.
Då man i vår tid, kanhända mera än i någon föregången, är öfvertygad om vigten af forntida handlingars samlande och utgifvande, inseende huru maktpåliggande det är för häfdatecknaren, att den fosterländska historiens källor blifva uppdagade, så synes närvarande företag, att utgifva ett särskildt landskaps urkunder, icke behöfva rättfärdigas. Hvad utförandet deraf åter beträffar, så få Utgif., med erkännande, att det kanhända i mycket icke uppfyller en sednare kritiks strängare anspråk, öfverlemna domsrätten deröfver till kännare, under förhoppning om ett mildare bedömande af alla de fall, då ett allvarligt bemödande befinnes sviket af förmågan.
Det landskap, till hvilket närvarande urkunder höra, förvarar från hedniska tiden få, eller, rättare sagdt, nästan inga minnesmärken, hvilka häntyda på en mycket tidig befolkning. Visserligen finnas der på näs eller utskjutande uddar i några, afsides från de egentliga bygdelagen belägna, sjöar, såsom t. ex. i Wansjön i Järna socken och i Wenjans-sjön i socknen med samma namn, grupper af smärre, i större eller mindre cirkelform lagda griftrör, af allmogen kallade Finngrafvar, hvari ben m. m. blifvit vid undersökning funna; men dessa fornlemningar kunna likväl icke med säkerhet anses vittna om en mycket hög ålder, då de anträffas i ett land, der ännu mot slutet af 12:te århundradet hedendomen var rådande, och hvarest således hedniska sedvanor och bruk ännu bihehöllos bland en, möjligtvis till dessa vildmarker undanträngd, folkstam, som der funnit en fristad och lefde utan närmare beröring med de öfriga landskapens innebyggare . Ättehögar från den så kallade högåldern finnas icke i Dalarne, och de små kullar eller så kallade ättebackar, som omnämnas vara der befintlige , äro, så vida de i allmänhet få antagas såsom menniskoverk, troligen minnen från sednare inom orten förefallna fejder. Runstenar träffas icke eller ofvan Långheden. Den runsten, om hvilken Hülphers, troligen efter andras sägen, berättar, att den fordom stått på den så kallade Capellbacken i Hedemora stad och sedermera blifvit derifrån flyttad till nämnde stads kyrkogård , är för närvarande icke der till finnandes, och ingen inom orten nu för tiden vet något att berätta om en sådan sten. En annan så kallad runsten, som samme författare säger vara insatt öfver södra kyrkogårdsporten i Mora socken, qvarsitter väl ännu på sitt ställe, men är vid närmare granskning befunnen vara en vanlig sandsten, hvari några oregelbundna streck och fåror äro synliga, utan någon likhet med andra runor än dem, som tidens tand någon gång ristar i lösare bergarter.
Att jern redan under hedendomen tillverkades på några ställen i Dalarne, bevisar namnet Jernbäraland; men angående denna tillverkning finnes icke någon underrättelse, som skulle kunna gifva skälig anledning till betviflande af den högst sannolika förmodan, att hedniska tidens jernberedning i Dalarne endast och allenast bestod i myrmalmers nedsmältande uti smärre, i jorden bildade urgröpningar, hvari myrmalmen
