Sida 3
Första Föreläsningen.
Naturen är en trogen och säker vårdarinna af sina mysterier; endast motsträfvigt låter hon någon intränga i deras tempel, och in i den innersta helgedomen, der alla gåtor klarna, har ännu ingen dödlig hunnit. Ofta, när någon tror sig vid målet, finner han sig af gäckande irrbloss förd in i en labyrinth, som leder till allt annat, än det, som han eftersträfvat. Ofta, när man tycker sig ha funnit en väg, om hvilken man med den kunskapstörstande Faust i Göthes storartade skådespel tror sig kunna säga: “Der löses mången dunkel fråga opp“, så ljuder till mötes svaret: “Der knytes också mången dunkel fråga.“ Ty inom naturforskningen är knappast en gåta löst, så uppställer sig genast i och dermed en ny och ej sällan svårare. Derför är vetenskapen evig, derför kommer densamma att gifva full sysselsättning, ej blott åt det nuvarande slägtet, utan åt slägten i de senaste, de mest aflägsna led.
På grund häraf blir det alltid vanskligt att till sådan behandling, hvarom här i dag kan bli tal, upptaga ett vetenskapligt ämne. Ty hvart man månde vända sig, finner man inom detsamma jemte sådant, hvarpå ett bestämdt svar kan lemnas, annat, och detta ofta det ej minst vigtiga, hvars besvarande måste öfverlemnas åt framtiden. Men äf- ’ ven om så är, k^n ju redan en framställning af den gång, forskningen måst taga och de resultat, som^faktiskt vunnits, sprida åtminstone något ljus, isynnerhet när det gäller en af naturforskningens stora frågor. Och en sådan är den, som rör solens natur, på grund af den stora, ja öfvervä-
