Om solen. Trenne föreläsningar vid sommarkurserna i Upsala 1893

polarland och den deraf härflytande skilnaden i de olika ländernas befolkning. Med full rätt kunna yi säga, att när vi intaga våra måltider, det egentligeil är solvärme vi förtära, och att, när vi till våra läppar föra en dryck, den är destillerad af solen, vore den än det rena vattnet. Solen förutan skulle nemligen allt hvad vatten heter befinna sig i fruset tillstånd i hafven. Floder, källor och brunnar vore obefintliga.

Till och med inom menniskans egen verld upptäcka vi samma förhållande, livart vi vända oss. Vi se en skär rodnad på en ungdomlig kind, och säga, att det är den inre känslan, som förorsakar denna företeelse. Men i sjelfva verket är det de kemiska verkningar, hvilka utöfvas af solljuset, som åt blodet gifva dess röda färg, kraft hemtad från solen, som drifver det ut i ådrorna, samt solen, som skaffat det ljus, som medger oss att varseblifva densamma, vare sig nu detta ljus är dagsljus, eller månsken, eller något slag af konstgjord belysning, den elektriska ingalunda undantagen. Ja till och med när vi utöfva ett tankearbete, så är det, när vi nemligen bortse från de öfver det materiella höjda krafter, som dervid äro verksamma, solen, som får bekosta den kraft, som vid detsamma förbrukas.

Ar nu solen ett så nödvändigt vilkor för vår existens, så bjuder ej blott vettgirighet, utan rentaf omtanken om oss sjelfve att söka utgrunda, hvad det är hos solen, som utgör källan till detta ofantliga förråd af kraft, hvad det är, som gör, att detta förråd, trots ett ohejdadt slöseri, ej tyckes förminskas, huruvida förrådet verkligen är oändligt, samt om så ej skulle visa sig vara fallet, huruvida vi eller våra närmare efterkommande hafva att deraf hemta något skäl till bekymmer. Men vi kunna göra mera. Ej blott framåt kunna vi rigta våra blickar, utan äfven bakåt, till de väldiga naturföreteelser, som vår religions urkunder beteckna som skapelsedagar, och ej blott till den lilla inskränkta vrå af verlden, som benämnes vårt solsystem, utan ända till gränserna af vårt stjernsystem, ja än längre bort;