Sida 8
stor, det kunna vi utan vidare räkning inse. Men beräkningen visar, att den håller en million fyra hundratusen kilometer i genomsnitt. Afven detta är for oss ofattligt stort. Tänkom oss derför, att solen vore ett ihåligt skal, hvars medelpunkt sammanfölle med jordens, och att månen be-skrefve sin bana kring jorden alldeles sådan som vanligt. Då skulle hela månbanan ligga innanför solskalet, ja från månbanan och till detsamma vore nära lika långt, som från jorden till månen.
Hvad solens vigt angår, må det vara nog att nämna, att om man hade en tillräckligt stor våg och lade solen i den ena vågskålen, man måste i den andra lägga 330,000 klot hvartdera lika tungt som jorden, för att uppväga densamma.
Åsigterna om solens natur hafva mycket vexlat i och med de mer eller mindre fullkomliga medel, man haft att undersöka densamma. Att solen utsänder ljus och värme, derom har likväl af sjelfklara skäl aldrig något tvifvel kunnat uppstå. Också har ända från urminnes tid solen gält som ljusets källa, och med den böjelse, som man finner hos antikens folk att se andliga magter, se personligheter under alla naturföreteelser, var det lätt förklarligt, att solen blef den synlige representanten för ljusets gud. Som himlakropp betraktad, var solen en ren eld.
Denna forntidens uppfattning undergick under medeltiden ingen annan förändring, än den, som måste bli den .omedelbara följden af kristendomens införande och det grekiska eller romerska mångguderiets afskaffande. Solen blef ej mera representanten för en naturgudomlighet, utan betraktades allenast som en bland de kring jorden kretsande planeterna, endast i så måtto olik de öfriga, att den var större och hade förmågan att utsända ljus och värme.
Så stod saken, och jag tillägger, den kunde knappast stå annorlunda, så länge alla observationer måste göras med obeväpnadt öga. Men år 1608 upptäcktes tuberna, och knappast rigtades dessa mot solen, förr än en upptäckt gjordes,
Källa: Project Runeberg ·