Om solen. Trenne föreläsningar vid sommarkurserna i Upsala 1893

som slog mången med häpnad. Man fann, att solen, långt ifrån att vara den rena ureld, för hvilken den gält ända sedan Aristotelis, för att ej säga ännu längre tillbaka liggande tider, tvärtom på sin yta visade omisskänliga fläckar. Detta var till den grad motbjudande för flere af den tidens lärde, att de till en början antogo, att de iakttagna fläc-karne, hvilka man fann röra sig från öster mot vester förbi solskifvan, i stället vore ett slags planeter, som kretsade kring solen.

Jag har i det föregående ej nämnt någon som upptäckare af solfläckame, och jag har gjort det med full af-sigt. Denna upptäckt var nemligen så lätt gjord, att flere nära samtidigt uppträdde med anspråk på densamma, hvar-for det ej torde vara så lätt att med full visshet afgöra, hvem som först af alla sett företeelsen. Men nu skall jag nämna det första namn, som verkligen förtjenar nämnas i samband med solfläckarnes historia, och detta namn är jem-väl ett af de största i den tidens astronomi, nemligen Gali-lei. Denne, som föröfrigt var en af de flere upptäckarne af solfläckarne, ådagalade genom ovederläggliga bevis, att fläckarne ej befinna sig långt från utan åtminstone i alldeles omedelbart granskap till solytan, att deras gång öfver denna förorsakas af solens rullning kring dess axel, att de äro i hög grad förgängliga bildningar, som ofta helt plötsligt uppkomma, för att inom några få dagar åter försvinna, att de äro begränsade till en zon af omkring 30° på hvardera sidan om soleqvatorn, samt att utom de mörka fläckarne förekomma de s. k. facklorna; d. v. s. ställen, som äro ljusare än solytan i allmänhet. Hans samtida, jesuiten Scheiner, följde under flera år med outtröttlig flit solfläckarne, och han lyckades genom dessa observationer med ganska betydande noggrannhet bestämma den tid, på hvilken solen vänder sig kring sin axel, samt denna axels läge i rymden. Tillse vi åter hvad enligt så Galileis som Scheiners uppfattning solfläckarne voro, så antogo begge att de voro ett slags skyar, som sväfvade öfver den i stark