Sida 98
98 - W.M CTGENS \ Ä.GAR.
(De fördömda stiga upp ur båten, Karon står på stranden
och siar med sin dra kvar och en som inte skyndar sig, samt drifver dem fram emot Minos, som kallar fram dem en och en för sin domstol, hör dem gråtande bekänna sina synder, hvarefter han siar svansen omkring sig ett visst antal hvarf för kvar och en. De skickas därefter vidare och försvinna i bakgrunden.)
Den gamle.
Karon är litet sträng emot dem, det måste medges.
Men han sköter sin sak bra. Det går inte an att
vara blödsint här, i synnerhet i början. Sedan slappas
väl litet hvar af i längden och de fördömda få det
jämförelsevis lugnt.
Salvator.
Hvad betyda de där rörelserna med svansen, som den där ohygglige mannen gör. Den gamle.
Det är ju Minos — har inte din Dante talat om honom? När de fördömda komma inför hans ansikte, bikta de sig alla ofrivilligt och bekänna gråtande sina synder, och därefter bestämmes då deras plats i underjorden. Så många hvarf som Minos slår svansen omkring sig, så många hvarf ned komma de. Ty ni förstår nog att det finns åtskilliga våningar under denna. Detta är bara förgården, begriper ni.
(Vera, som bland de nykomna fördömda igenkänner kejsaren och några af hof personalen, ger till ett genomträngande skri och faller ned afsvimmad.)
Salvator [som ingenting sett, förskräckt).
Hvad är det? Hvad har händt? (Reser henne upp.)
Källa: Internet Archive ·
