Sida 103
FEMTE AKTEN. 10-
de blifva lika sina herrar. Och det tro de dumma nöten och begripa inte att deras arbete och besparingar bara tjäna till att fastare hamra den gyllene vagn, som skall krossa dem alla under sina hjul. Ser du, det är en nationalekonomisk uppfattning, som går vida öfver horisonten på en sådan där liten flicka som Speranza.
Vera.
Men hvarför upplyser du dem då inte om deras misstag?
Den gamle.
Jag är gammal, kära barn, jag är trött på att gå omkring och säga folk sanningen och bli utskälld för det och inte bli trodd till på köpet. Förr var jag också sådan som du — jag brann af ifver att ställa till oro öfver allt. Nu har jag blifvit spak och fredlig och sköter min reumatism och låter världen ha sin gång.
Vera.
Men det är inte rätt och inte värdigt dig. Vill du inte säga dem sanningen, så skall jag.
Den gamle. Du är oförskräckt, du. Ja, jag kan bara varna dig, min flicka. Du anar icke hvilka obehag och trakasserier, du skaffar dig på halsen.
Vera. Det tar jag aldrig någon hänsyn till. Kom, Salvator, låt oss gå och tala med dem.
Källa: Internet Archive ·
