Sida 123
ETT MIRAKEL.
kan också utebli helt och hållet, och med minnet af det förfärliga koleraåret ännu lefvande inom sig, börjar nu allmänheten gripas af ångest. Prästerna hänga sig allt närmare omkring reliken, ärkebiskopen vänder glaset upp och ned och på alla sidor, för att se om ingen förändring inträffat med den svarta massan. Intet, intet ! Nu stiga kvinnornas böner till förtviflans rop. De börja att i häftig ton och med improviserade ord öfverhopa jungfru Maria med förebråelser.
A, Maria, Guds moder, hvarför vill du inte höra våra böner? Du vet hvad detta betyder för oss. Du vet allt hvad vi få lida, om undret icke sker, hvarför vill du icke, hvarför vill du icke höra oss. Du har intet hjärta, om du kan vilja att vi skola lida så mycket, när du kan hjälpa. Du, som själf varit mor och lidit så mycken bedröfvelse, har du då ingen medkänsla med oss? A Maria, å Maria, hör oss.
De ropa och bedja med en sådan intensitet, att man ovillkorligt blir smittad af spänningen omkring en. Och för hvar gång det blir en paus och ärkebiskopen höjer glaset för att på nytt undersöka det, blicka äfven vi därpå med en ifver som om det också för oss betydde väl eller ve, och då ängsliga röster omkring oss fråga: ha fatto? (har han gjort det?), bedröfvas äfven vi öfver de främst slåendes nekande svar. Det är allt för många här, för h vilka denna fråga är en lifssak, för att man skulle kunna höra den med likgiltighet.
Källa: Internet Archive ·
