Sida 122
122 \ \ i--.], i i \ NSKA BILDER.
genom eu annan dörr. Man kan ej tänka sig något mer groteskt än alla dessa mer eller mindre eller rättare sagdt mer och mer osköna, klumpiga, skinande figurer med mitra och spira och kors och alla möjliga attributer, äfven kvinnor med barn, som komma vaggande och bockande eller struttande — allt beroende på hur man bär dem — framåt golfvet, stanna med en knyck framför altaret, vrida sig långsamt med sina tillgjordt utsträckta armar och himmelska miner och spatsera så ut igen. Hela uppträdet tar åtminstone en halftimme och det måste vara mellan tre ä fyra hundra präster, som utgöra processionen, ty hvarje bild bäres af sex a åtta sådana. Nu synes en baldakin, uppburen af sex präster, musiken spelar upp, folket reser sig — det är det heliga blodet, som bäres under baldakinen, och härmed slutas processionen. Det lilla glaset med det svartnade blodet öfverlämnas åt ärkebiskopen, som, stående framför altaret, håller det i handen och visar det för folket, och nu begynna de gamla kvinnorna på nytt sina böner och rop, församlingen blir stående, alla hålla ögonen oafvändt riktade på den heliga reliken och vänta att få se den svarta, torkade massan rodna, upplösa sig och börja flyta. Så pågår det öfver en timme. Kvinnorna skrika, prästerna sjunga, orkestern spelar, allmänheten mumlar, spänningen stegras. Ibland kan miraklet inträffa efter blott en kvarts väntan, ibland kan det dröja många timmar, någon gäng har det skett på gatan, då processionen tågat ifrån kyrkan, men det
Källa: Internet Archive ·
