Sida 121
ETT MIRAKEL. 121
klassen, som sutto bakom mig, försäkrade enstämmigt detta. En gång hade man försökt att utesluta dem, och då skedde ganska riktigt intet mirakel.
Emellertid börjar det blifva skumt i kyrkan, musiken spelar dämpadt från en estrad bakom gallren, uppe på en läktare skymta en mängd hvita gestalter — det är nunnorna från åtskilliga kloster, hvilka, alldeles som arabkvinnorna, garnera takfrisen, hvita, insvepta, hemlighetsfulla; de gamla kvinnorna ha skrikit sig hesa och tystna, folket nere i kyrkan sitter väntansfnllt och i spänning, svarta präster samlas och fylla koret, ärkebiskopen iklädes af ett par uppvaktande, yngre präster sina kedjor, mantlar och grannlåter, de höga vaxljusen på altaret samt här och där tämligen glest nere i kyrkan tändas af osynliga händer, man ser blott ett litet flygande sken som af en lysmask eller eldfluga, som fladdrar från ljus till ljus, sänker sig sakta, två lågor mötas ett ögonblick och så fladdrar det vidare. Det svaga, rödaktiga ljuset dämpar kyrkans allt för öfverlastade prakt, luften fylles af rökelse — en viss stämning bemäktigar sig en, det ligger något hemlighetsfullt i luften, kvinnorna äro beredda för att mottaga undret.
Då öppnas kyrkdörrarna i bakgrunden, och processionen kommer in och fördärfvar åtminstone för icke katoliker hela stämningen. En hel rad af helgonbilder af silfver i naturlig storlek, uppgående till öfver femtio, bäras på fotställningar högt upp öfver mängdens hufvuden fram till högaltaret och så ut igen
Källa: Internet Archive ·
