Sida 120
[20 \ \l'nl,ITA\SK.\ BILDER.
des förrän närmare sju. Det såg ut som skulle det vara omöjligt att få en plats — men då hviskade en vaktmästare till oss, att det var beredt särskilda sittplatser för främlingar, och att vi behöfde bara gå in genom sakristian, så skulle vi få komma fram i själfva koret, Jag kunde ej underlåta att tänka på kontrasten med de muhammedanska troende, som, långt ifrån att gifva främlingar företrädet, alltid med en viss ovilja betrakta dessas inträngande i deras moskéer. Men de komma också dit uteslutande för att bedja, under det att katolikerna komma för att se. Och vid en teaterföreställning sådan som de katolska kyrkofesterna alltid äro, spela ju nödvändigtvis åskådarne en stor roll. Rundt kring altarringen ligga ett tjugutal gamla kvinnor på knä, och dessa begynna nu på ett synnerligen oharmoniskt och öronmarterande sätt skrika fram böner med ljudeliga, tunna röster. Detta är det enda tillfälle, då kvinnor uppträda i en katolsk kyrka för att leda bönerna. Och det har också sin särskilda historia. Dessa gamla kvinnor kallas »St Gennaros mödrar» och äro de äldsta, kvinnliga representanterna för vissa släkter, som påstå sig härstamma från helgonet själft (andra säga från hans amma . Och det är ett gammalt privilegium inom dessa släkter, att deras oldmödrar få leda bönerna på mirakeldagen, ett privilegium som så mycket mer respekteras, som det lär vara stora tvifvel underkastadt, huruvida miraklet alls skulle kunna ske utan dessa gamla gummors brinnande nitälskan. Några damer af den högre
Källa: Internet Archive ·
