Sida 129
LIFVETS OCH DÖDENS KÄLLOR. 1 29
Hela societeten instämde i det muntra omkvädet :
E jammoncoppa jammo Funiculi, Funiculä.
När den glada sången var slut, reste sig en tysk musiker och gick oombedd fram till pianot, med en min af indignation, samt satte sig ned att spela en högtidlig sorgmarsch af Meyerbeer.
Hu! utbrast Beatrice, vänd till en af sina uppvaktande. För all del, låt oss gå ut på terrassen. Jag kan inte uthärda den där trista, tyska musiken. Den låter ju som en olycka.
Flera af de andra följde henne ut, och en af herrarna anmärkte: här kan man också få röka sig en cigarr. Han drog en tändsticka och förde den till cigarren — men mer hade han ej hunnit, då den »trista, tyska musiken» tvärtystnade och de kände en fruktansvärd stöt, som kastade dem mot hvarandra, samt därefter ett förfärande, obegripligt, vanvettigt buller. I detsamma uppfylldes luften af ett skyfall af grus och murbruk. Nästan förblindade, medvetslösa stirrade de så underbart räddade omkring sig utan att ännu fatta, hvad som skett.
När grusmolnet skingrade sig något, sågo de hela den del af hotellet, framför hvilken de stodo, försvunnen, förvandlad till en grushög, och rundt omkring ännu vacklande, ramlande murar. Och därnere i staden, där nyss hundratals ljus glimmat så vänligt och fredligt
9
Källa: Internet Archive ·
