Sida 131
LIFVBTS OCH DÖDENS KÄLLOR. I 3 I
i dag vaknat tidigare än vanligt, emedan nyheten om den förfärliga tilldragelsen hunnit fram förr än ångbåten, genom ett telegram, som en flyende afsändt från öns andra stad, Ischia, dit flera räddat sig springande. Underrättelsen hade blixtsnabbt spridt sig i den sofvande staden, och alla voro redan verksamma att utrusta undsättningsmanskap, sjukvård, baracker och lifsmedel, hvar och en i sin mån bidragande, hvad han kunde, hvar och en kanske omedvetet kännande, att samma olycka ständigt sväfvade öfver hans eget hufvud.
Under de första tre dagarna var räddningsmanskapet ännu sysselsatt med att utgräfva lefvande begrafna, somliga i det förfärligaste tillstånd. En ung man låg med benen krossade under en mur och den öfriga delen af kroppen fri. Strax bredvid honom, under ett hvalf, hade han hela den första natten hört sin gamle far ropa på hjälp, tills stämman mot morgonen tystnat. En annan hade sett sig till hälften begrafven i sitt rum redan efter den första stöten och hade sedan, under hela natten, sett stenar och grus fortfara att falla omkring sig och uppfylla rummet, tills han slutligen ej hade mer än hufvudet fritt. En ung dam i soarédräkt påträffades på en balkong, på hvilken hon lyckats rädda sig, medan rummet bakom henne störtat samman. Där hade hon tillbragt natten i dödsångest för hvarje fallande sten och beredd att störta ned hvarje ögonblick.
Källa: Internet Archive ·
