Sida 132
I 32 N \IMUT.\NSKA BILDER.
Salongen var helt sammanfallen, men just öfver pianot hade lagt sig som ett hvalf, som skyddade den tyske professorn, hvilken ännu satt där med händerna öfver tangenterna i förstummad protest mot den lätt sinniga musiken — död likväl, ty en fallande sten hade träffat hufvudet, under det den öfriga delen af kroppen var oberörd.
Vid uppgräfvandet af de många liken spred sig snart en förfärlig liklukt öfver hela staden — ja, redan på en kilometers afstånd ut i hafvet möttes man af denna lukt, då man närmade sig den olyckliga ön.
Order kommo därför från myndigheterna, att liken ej vidare finge transporteras, utan att de, genast vid utgräfningen, skulle betäckas med osläckt kalk på själfva platsen, där de blefvo funna. Hela Casamicciola var sålunda, inom kort tid, förvandlad till en enda stor kyrkogård. Öfverallt, i trädgårdar och vinplantningar, på vägar och torg, såg man stora hvita kalkhögar, på hvilka ett litet provisoriskt träkors angaf den dödas namn. En vackrare kyrkogård har väl aldrig funnits. Hösten med sin rikedom på frukter af alla slag var inne; de hade ej berörts af den dödens suck, som gått fram öfver människorna. Grafvar under dignande druf klasar och rodnande persikor!
Ännu ett helt år förblef staden i detta skick. Sedan transporterade man liken till en kyrkogård, de bortflydda invånarna begynte återkomma, företagsamhetsandan vaknade på nytt, man började bygga, ehuru nu mest trähus, främlingar strömmade åter till.
Källa: Internet Archive ·
